En dag i april
- Vet han, frågar Läkaren när vi precis har satt oss ned i ett litet rum på Huddinge Sjukhus.
Frågan viner i luften och träffar mig rakt in i hela mitt väsen. Nej, svarar Ulrika snabbt. Med ens förstod jag allvaret i situationen.
- Vad är det jag inte vet, sa jag utan ilska men med alla sinnen aktiva för att ta in allt som nu skulle levereras till mig.
Läkaren berättade mycket sakligt och empatiskt om det som drabbat Ulrika. Det som jag trodde var ett besök för att utreda hennes hesa röst visade sig vara ett möte för mig, för att ge mig ett besked om att Ulrika drabbats av en obotlig cancer i vänster lunga. Min värld rämnade. Allt som varit så självklart blev plötsligt osäkert. Ulrika hade fått beskedet en vecka tidigare och velat landa i det innan jag och sedan barnen skulle få falla. För föll det gjorde vi, först i tårar och förtvivlan sedan handlöst in i det okända.
Jag är där med Ulrika som jag levt med i nästan 30 år. Hon är 50 år och har aldrig rökt en cigarett i hela sitt liv. Inte ens feströkt. Hon är sundheten själv som älskar promenader, frisk luft och äter en balanserad kost med god aptit och har en bra förbränning. Enligt läkaren så tillhör Ulrika en grupp, unga ickerökande kvinnor, som diagnosticerats med lungcancer. Den gruppen växer och man förstår inte varför. Vi förstår heller inte varför och söker bakåt efter signaler vi missat. Det verkar lönlöst att ens försöka förstå det obegripliga.
Tillsammans greppade vi efter halmstråt som läkaren erbjöd i form av behandling som skulle kunna bromsa tillväxten av den elakartade tumören vid namn Adenocarcinom som bosatt sig i Ulrikas lunga.
Ulrika valde att söka en mening i det meningslösa. Hon tänkte att om hon kunde uppmärksamma denna växande grupp av drabbade och bidra till forskningen så att cancern kan upptäckas tidigare och behandlingar kan bli mer träffsäkra så skulle det meningslösa kännas meningsfullt. Genom att använda sitt nätverk och drivkraft till en insamling så togs de första stegen mot detta.
- Vi är den vi är och vi hanterar svåra saker utifrån oss själva och den erfarenhet och personlighet vi har, sa Ulrika. Självklart var Ulrika förkrossad av det oerhörda och den osäkerhet som nu infann sig. Men på ett osannolikt sätt infann sig också ett lugn och vi tog varsamma steg in i behandlingsfasen. Ulrika som är en nyfiken person som alltid strävat efter att förstå samband och hur hon själv kan lära sig av nya situationer gick nyfiket in i möten med behandlande läkare och personal.
Som teaterpedagog har Ulrika många gånger hjälpt såväl unga som vuxna att våga. Hon har sått små frön i dem som sedan grott och blommat ut på scener och i sammanhang som ingen trott varit möjligt, allra minst de själva. På samma sätt knöt hon sitt nätverk till sig, sålde in idén om en insamling och en galaföreställning med artistvänner, och vips var projektet sjösatt. Ulrikas kommunikativa förmåga och öppenhet inför det som drabbat henne skapade en enorm empati i hennes stora nätverk och omgivning. Insikten att alla kan bidra på något sätt spred sig. Olika uppgifter fördelades och olika spetskompetenser kom till användning och pengarna började trilla in.
Nu vet vi att Ulrika förlorade sin kamp mot cancern. Den 28 november, sju månader efter att hon fick beskedet om sin diagnos, somnade hon in i vårt hem i närvaro av sina närmaste. Men kampen mot cancern fortsätter. De frön som Ulrika sått i oss gror. Varför drabbas icke-rökare av lungcancer mitt i livet? Det måste till mer resurser till forskning. Låt oss fortsätta insamlingen och bidra till gåtans lösning. Hur det ska gå till vet vi inte riktigt ännu men fröna inom oss gror och vi är många som vill bidra. Hemsidan är en plattform för att beskriva hur insamlingen fortskrider och hur vi tillsammans gör något bra.
/Fredrik Törnqvist
Tacksam medresenär och följeslagare till Ulrika under nästan 30 år och pappa till våra gemensamma barn Mira, Josefine, Malcolm och Ludvig. Nu fortsätter resan på ett annat sätt och alla som vill får följa med.
Frågan viner i luften och träffar mig rakt in i hela mitt väsen. Nej, svarar Ulrika snabbt. Med ens förstod jag allvaret i situationen.
- Vad är det jag inte vet, sa jag utan ilska men med alla sinnen aktiva för att ta in allt som nu skulle levereras till mig.
Läkaren berättade mycket sakligt och empatiskt om det som drabbat Ulrika. Det som jag trodde var ett besök för att utreda hennes hesa röst visade sig vara ett möte för mig, för att ge mig ett besked om att Ulrika drabbats av en obotlig cancer i vänster lunga. Min värld rämnade. Allt som varit så självklart blev plötsligt osäkert. Ulrika hade fått beskedet en vecka tidigare och velat landa i det innan jag och sedan barnen skulle få falla. För föll det gjorde vi, först i tårar och förtvivlan sedan handlöst in i det okända.
Jag är där med Ulrika som jag levt med i nästan 30 år. Hon är 50 år och har aldrig rökt en cigarett i hela sitt liv. Inte ens feströkt. Hon är sundheten själv som älskar promenader, frisk luft och äter en balanserad kost med god aptit och har en bra förbränning. Enligt läkaren så tillhör Ulrika en grupp, unga ickerökande kvinnor, som diagnosticerats med lungcancer. Den gruppen växer och man förstår inte varför. Vi förstår heller inte varför och söker bakåt efter signaler vi missat. Det verkar lönlöst att ens försöka förstå det obegripliga.
Tillsammans greppade vi efter halmstråt som läkaren erbjöd i form av behandling som skulle kunna bromsa tillväxten av den elakartade tumören vid namn Adenocarcinom som bosatt sig i Ulrikas lunga.
Ulrika valde att söka en mening i det meningslösa. Hon tänkte att om hon kunde uppmärksamma denna växande grupp av drabbade och bidra till forskningen så att cancern kan upptäckas tidigare och behandlingar kan bli mer träffsäkra så skulle det meningslösa kännas meningsfullt. Genom att använda sitt nätverk och drivkraft till en insamling så togs de första stegen mot detta.
- Vi är den vi är och vi hanterar svåra saker utifrån oss själva och den erfarenhet och personlighet vi har, sa Ulrika. Självklart var Ulrika förkrossad av det oerhörda och den osäkerhet som nu infann sig. Men på ett osannolikt sätt infann sig också ett lugn och vi tog varsamma steg in i behandlingsfasen. Ulrika som är en nyfiken person som alltid strävat efter att förstå samband och hur hon själv kan lära sig av nya situationer gick nyfiket in i möten med behandlande läkare och personal.
Som teaterpedagog har Ulrika många gånger hjälpt såväl unga som vuxna att våga. Hon har sått små frön i dem som sedan grott och blommat ut på scener och i sammanhang som ingen trott varit möjligt, allra minst de själva. På samma sätt knöt hon sitt nätverk till sig, sålde in idén om en insamling och en galaföreställning med artistvänner, och vips var projektet sjösatt. Ulrikas kommunikativa förmåga och öppenhet inför det som drabbat henne skapade en enorm empati i hennes stora nätverk och omgivning. Insikten att alla kan bidra på något sätt spred sig. Olika uppgifter fördelades och olika spetskompetenser kom till användning och pengarna började trilla in.
Nu vet vi att Ulrika förlorade sin kamp mot cancern. Den 28 november, sju månader efter att hon fick beskedet om sin diagnos, somnade hon in i vårt hem i närvaro av sina närmaste. Men kampen mot cancern fortsätter. De frön som Ulrika sått i oss gror. Varför drabbas icke-rökare av lungcancer mitt i livet? Det måste till mer resurser till forskning. Låt oss fortsätta insamlingen och bidra till gåtans lösning. Hur det ska gå till vet vi inte riktigt ännu men fröna inom oss gror och vi är många som vill bidra. Hemsidan är en plattform för att beskriva hur insamlingen fortskrider och hur vi tillsammans gör något bra.
/Fredrik Törnqvist
Tacksam medresenär och följeslagare till Ulrika under nästan 30 år och pappa till våra gemensamma barn Mira, Josefine, Malcolm och Ludvig. Nu fortsätter resan på ett annat sätt och alla som vill får följa med.